House MD underbar galenskap i 8 säsonger.

En bra serie att titta på? Frågan kommer ofta bland vänner och bekanta.

House MD kommer bli mitt svar när frågan kommer på tal. En bra serie i House kaliber har många av de saker jag vill ha en i en bra tv-serie. Jag har skrattat, mått dåligt och skakat på huvudet när man får följa Gregory House väg genom livet. En bitter man med ständig värk som skjuter ifrån sig all lycka med frågan är jag värdig att må bra.

Det finns ett par andra serier som har väckt samma känslor med en manlig huvudroll där deras karaktär har allt annat att önska när det gäller etik och moral. Rescue me och The Wire försupna poliser och bandsoldater som kämpar mot sin absurda version av vad manlighet innebär. Att aldrig ta emot den hjälp för att behandla de trauman som de genomlidit och deras sakta spiral neråt mot moraliskt förfall. Jimmy Mcnulty (The wire) kör rattfull och kan knappt hantera rollen som far till sina barn.

Tommy Gavin (rescue med) slåss och knullar runt och hans aggression sätter honom i det ena problemet efter det andra.

The Sopranos där får vi ju följa Tony Soprano som hanterar rollen som familjefar och gangsterboss och gång på gång tvingas ta hemska beslut för att befästa sin position. Den serie som är mest lik MD House är ändå Sherlock. Båda karaktärerna är skadade i det att de är främmande för empati på det sätt som de flesta av oss har och tar beslut utifrån. Genier med galenskaps tendenser där deduktion hjälper dem att lösa brott och medicinska problem. Få saker intresserar dem och triviala saker tråkar ut dem och de behöver mysteriet för att glänsa i deras briljans och för att finna motivationen att fungera.

Inga av dessa manliga huvudkaraktärer är bra människor. Deras ilska och sätt att agera på borde göra dem till usla huvudpersoner. Manusförfattare befarade att när Tony Soprano för första gången dödade en man som golat på maffia- organisationen under en resa med sin dotter så skulle tittarna börja avsky Mr Soprano. Resultatet blev tvärtom och istället älskades karaktären ännu mer. Det skall till mycket bra manus och karaktärsutveckling för att man skall kunna känna för dessa personer. De är i många fall vidriga människor som få människor ens hade velat veta av eller ens umgås med.

Jag undrar själv varför jag älskar dessa karaktärer? Det kanske är deras sett att de säger vad de vill och gör vad de vill. Hur de tar den hårda vägen för att de har ju rätt och alla andra har ju fel.

House MD skyddas av en ring av läkare som hela tiden får hantera hans trakasserier för att bättra dem som bollplank i hans kamp för att lösa det medicinska mysteriet. Galenskaperna av vad House gör känner inga gränser och avsnitten där han sitter på psyket och i fängelse är briljanta. Med ett barns egoism tacklar han livet och misären av att just vara House mannen med ständig värk, beroende av smärtstillande och den elakaste läkaren som vi någonsin har sett på tv. Hans bästa vän Wilson får gång på gång agera som hans samvete då hans beslut är skrämmande och egoistiska.

De andra läkarna formas sakta till att bli likt sin chef och det känns spännande att få följa hur de ändras under seriens gång. De säger upp sig men kommer likväl tillbaka, likt en mal som fladdrar runt en lampa i natten. Dr. Eric Foreman känner oro för att han en dag kommer bli som House och det skämmer honom mer än något annat. Min far brukade alltid säga det är en hårfin gräns mellan geni och galenskap.

Det kanske var det som tilltalade oss med House att det visar en annan sida av vad vi är vana vid. Jag har aldrig följt en sjukhus serier så aktivt som jag gjort med House. Det närmaste jag kommer är MASH och det kan jag leva med. Hugh Laurie har på ett utmärkt sätt gett liv åt Gregory House och fått spela en roll som få hade klarat av eller trivts med, Det hade dock varit intressant att se honom som Sherlock eller Benedict Cumberbatch som House…Eller båda två som Dr Who man kan ju få drömma.

I ren genus anda så hade jag älskat att få se en kvinna få chansen att bära en serier på samma sätt som dessa män. En kvinna som säger vad hon vill och gör vad hon vill, en spiral av kaos, sprit och galenskap. Jag är alldeles säker på att detta kommer fungera och chocken av det hela kommer bli mer effektfullt än när en man spelar rollen. Att få bryta mot normen av vad som är okej är mer intressant än hjälten som är ofelbar.

Fortfarande är jag imponerad av hur vi kan älska och känna för dessa odrägliga män och förfäras över deras val. Jag kommer på mig själv att säga nej nej nej gör det inte. Låt flaskan vara ta inte det beslutet, samtidigt sitter jag och skrattar när deras skarpa sinne förlöjligar de dummare människorna i deras omgivning. Vad är det för fel på en?

Du vet dock att det hela måste fungera bra när serien hela tiden ligger på gränsen av vad som är acceptabelt. House kläcker ur sig förolämpningar mot tro och kön och det är en balans på ett rakblad om det kommer att fungera. För House är det ett sätt där han komma åt sanningen där reaktionen blir hans sätt att tolka hur saker och ting ligger till. Hans problematik av att han har svårt för det sociala spelet är ett ständigt återkommande problem för alla andra men inte för honom. Om dialogen inte hade fungerat och historien fallit platt så hade vi bara haft en elak läkare som man hade avskytt.

Det är tur att säsong tre av House of card finns tillgänglig på Netflix så att jag kan fortsätta följa dessa vidriga män som jag likväl hejar på.

Avslutar denna post med texten från en sång som ofta spelas i House från gruppen Rolling Stones

You can’t always get what you want
You can’t always get what you want
But if you try sometime you find
You get what you need

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s