Skräckfilmens slarv och lata lösningar

Varje måndag så sitter vi ett gäng och tittar på film. Egentligen skall det vara skräckfilm men ibland smyger sig finkulturen in och det blir stumfilm som The Thief of Bagdad från 1924. En film som har fantastisk scenografi och är riktigt underhållande där huvudrollsinnehavaren Douglas Fairbank utför sina egna stunts själv och får det att se enkelt ut. 

Sidospår som vanligt men en del gånger behöver man slippa se filmer från Horror genren.

Jag måste erkänna att det tog lång tid innan jag vågade titta på skräckfilmer och speciellt många av klassikerna. Var väl inte jätte imponerad av monster som Jason som alltid vägrade dö trots att han skjutits flera gånger och det hela blir mer komiskt än skrämmande. När jag väl blir skrämd så finns det inget värre. Eden lake har jag fortfarande inte vågat se klart. Det är väl realismen att det kunde ha hänt i verkligheten och faktiskt gör det. Att en odöd Jason kommer tillbaka för att hämnas är en sak men sviniga ungdomar är en realitet som många möter på i samhället.

De behövs realism för att det skall kännas bra och något som trycker på något som vi fruktar.

Det som på senare tid har förstört känslan är alla så kallade jump scares eller bö!!! effekter som jag kallar dem. Visst så kan dessa effekter fungera ibland men oftast så blir det billigt och tråkigt. Nu kanske inte Seven (1995) räknas som en skräckfilm men det är en av de filmer som lyckades bygga upp ett långtgående obehag, både genom sin scenografi och att ens fantasi fick tolka vad som hände och resultatet var värre än det vi trodde. 

Uppbyggnaden av obehag är det som får Alien att fungera så bra. Vi vet att fanskapet är där någonstans och det blir en del av skräcken. Sedan har filmen jump scares men punkterna finns där isolationen och ensamheten i en klaustrofobisk miljö. Det finns en hel del filmer som görs idag där fokus ligger på jump scares och det är tråkigt och förutsägbart speciellt eftersom de kan göra flera stycken efter varandra. 

Dumhet är ännu en sak som förstör genren. Var på väg hem sent en natt och går förbi ett stort buskage. Inne i buskaget hör jag ett flämtande ljud och något som gräver/krafsar. Det var väldigt mörkt så jag kunde inte se vad det var men jag vet att något finns där inne. 

Min logik går igång:1 Det är antagligen ett djur, förmodligen en grävling. 2 Jag är nyfiken men inte till den grad att jag sticker in huvudet/hand för att famlande hitta ett argt djur som jag har stört mitt i sin jakt efter föda.

Således gick jag vidare utan att veta vad det var. Min poäng är att vi behöver inte dumma personer för att få skräcken att fungera. The Shining (Boken) där finns en scen där Jack Torrance skall kolla in rummet där kvinnan ligger i badkaret. Han tror inte på hans sons historia om att det finns något där. Han kolla och hittar inget. När han går ut ur rummet så hör han ljudet av något som lämnar badkaret och rör sig mot badrumsdörren. Han flyr ut från rummet och stänger snabbt dörren. Till sin förfäran ser han hur handtaget börjar röra på sig in till ett rum som han vet är tomt. Det var ingen i badrummet men plötsligt är någon där inne och i hans psyke pågår en kamp om att detta är möjligt, en logisk kamp som han vet att han håller på att förlora.

Denna episod i boken skrämde mig trots att jag läste den mitt på dan och till trots avsaknaden av grisiga detaljer om att det var en ruttnande kvinna som drunknat. Det finns bra skräckfilmer där ute som har det där extra som inte behöver ta till enkla knep för att skrämma en. Oculus med Karen Gillan var kanske inte den film som skrämde mig så mycket men ändå lyckades genom att visa läskiga saker utan att lägga till skrämmande ljud när huvudpersonerna såg dem. Fantasin får motioneras när man sitter och tolkar vad som händer och trots logiska beslut så blir det likväl fel. 

Det som skräckfilmerna behöver är Scenografin vilket de ofta får rätt men de behöver mer av uppbyggnaden och ge tittarna chansen att få sina hjärnspöken att löpa amok. Den första Saw filmen är lysande exempel även om uppföljarna blev mer fester i splatter än skräck.

I jakten på bra skrämmande film från skräck/Fantasy/Scyfy så behöver man ibland göra avbräck och se på kvalité där man får uppleva ett underbart hantverk. Där Scenografin är over the top som i The Thief of Bagdad. Vem vet nästa film så blir vi jump scared av en kattunge som hoppar ned från en hylla mot huvudpersonen SUCK.   

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s